Jag har de senaste 7 månaderna kämpat med en stor sorg jag har i bröstet. En sorg efter min morfar och min farbror. Den 28 augusti somnade min morfar in efter att ha varit sjuk under hela sommaren. Det tog man ändå ganska bra för han har det bättre nu och man va omedvetet förberedd på att det skulle hända även att de gjorde så ont så hantera man det. Men fredagen den 12 september va sista gången jag såg min farbror, sista gången jag fick det det leendet och den där trygga kramen. För den söndagen den 14 september tog han sitt sista ande tag. 13.33 va tiden då hjärtat inte orkade slå mer. Tiden då hela världen stanna. Tiden då hela familjen, släkten, vardagen förändrades. Ingenting är det samma längre med något. Att få säga hejdå till mina två hjältar, tryggheter har fått mig att gå på en väg jag inte hittar ut från. Men jag visa aldrig riktigt min sorg. Jag hade en röst i mitt huvud som sa att jag var tvungen att vara stark. Jag grät när jag var ensam och gjorde allt för att ingen skulle förstå. Jag sov inte på hur många nätter som helst för hade sådana mardrömmar som gjord att jag inte vågade somna. Men att inte visa min sorg och inte riktigt fått sörja har idag bitit mig i röven. Orsaken till att jag inte vågar sörja var för att jag hade ju "bara" förlorat min morfar och farbror som mitt huvud sa medans mamma hade förlorat sin pappa, min pappa sin bror och min bror sin farbror och materialare, han som alltid stod där i båset och peppa Stoffe vid varje match. Jag kunde inte lägga min sorg på deras axlar också. Även att jag visste att de egentligen ville det. För Jah stod inte ut med att berätta hur jag mådde och mina problem när jag såg att mamma grät, pappa grät och min bror spela inte hockey. Jag trodde att det skulle bli ännu värre om jag kom och grät osv. Men nu 7 månader senare så mår jag sämre än någonsin. Jag bryter i hop hela tiden. Jag orkar inte vara stark längre och hålla allt inne. Det är knappt att jag orkar med vardagen och jobbet. Jag har kommit på en väg som jag inte hittar ut ur. Jag vet inte om jag ska gå höger, vänster, rakt fram eller bara springa tillbaka. Jag vill vara stark och klara allt men jag gör inte det längre. Jag lever i en sorg jag inte riktigt vågat ta tag i helt. Jag lossas att jag mår bra för det finns de som har det värre. Jag måste försöka ta tag i mitt liv och börja bearbeta detta om jag en dag ska kunna göra mina änglar stolta där uppe.

Ja då vad det dags igen! Andra programmet av cancergalan sen vi fick beskeden vi aldrig ville ha! Att ha en bästa kompis som vet att hon en dag kommer att förlora kampen mot denna sjukdom och samtidigt ha en svärmor som fortsätter att kämpa in i det sista mot att besegra den och samtidigt kolla på denna gala känns nästan som omöjligt för mig! Det är en gala jag alltid har kollat på och blivit inspirerad av de starka människorna som har förlorat men också vunnit kampen. Men förra året bestämde jag mig för att se programmet, jag trodde aldrig att det skulle vara så svårt och jobbigt som det va:( Man kan säga att jag grät genom hela programmet och bröt ihop totalt! Även i år vill jag se detta program, men vågar inte. För smärtan jag känner i mitt bröst och ja i stort sätt hela kroppen gör så ont, jag har väl inte riktigt bearbetat detta eller kommit vidare. Innerst inne sitter jag kvar på ruta ett, medan alla andra tror att jag är stark och har klarat att hantera detta i mitt liv och min vardag! Men jag är långt därifrån. Jag är den personen som håller allt inom mig. Personen som alltid se glad och stark ut! Vilket jag även gör, men innerst inne så är jag helt förstörd! Jag är personen som tänker mer på människorna som jag har runt om mig och som jag älskar än vad jag tänker på mig själv. Tankarna o huvudet säger alltid att jag ska hålla allt inne och gråta i min ensamhet för jag vill inte att de ska tänka på att jag mår dåligt när de har det värre.! Men även detta år har jag bestämt mig för att se denna gala! För att försöka förstå, försöka bearbeta det jag för ett år sedan börja med! Tillsammans kan vi besegra cancern!!!

Att man i ena sekunden kan skratta och vara glad och sedan blir ledsen och tårarna rinner. Hur kan det ändras så snabbt? Att veta att du ser mig gör att jag ler, Men sen veta att jag är för ung och tjock för dig får mig att fälla tårar. Jag vill så gärna gå ner i vikt så att ingen ser mig som ett fetto längre. Men det går inte. Jag går Inte ner i vikt utan jag går bara upp. Jag är väl riktigt jävla patetisk som inte kan sova bara för att jag har en kille på min nät hinna som jag vet att jag aldrig kommer att få. En kille som ser på mig jämt. Men jag lovar att det inte är för att han är intresserad, utan något helt annat. Jag trodde inte att jag saknade något här i livet men sanningen är att det finns två saker jag saknar fotbollen och så kärleken. En kille som tar mig för den jag är. Älskar mig ovasätt vad. Står vid min sida när munnen bara ler och då ögonen bara rinner. Hoppas jag hittar kärleken någon dag så att jag kan bli hel igen.