Jag har de senaste 7 månaderna kämpat med en stor sorg jag har i bröstet. En sorg efter min morfar och min farbror. Den 28 augusti somnade min morfar in efter att ha varit sjuk under hela sommaren. Det tog man ändå ganska bra för han har det bättre nu och man va omedvetet förberedd på att det skulle hända även att de gjorde så ont så hantera man det. Men fredagen den 12 september va sista gången jag såg min farbror, sista gången jag fick det det leendet och den där trygga kramen. För den söndagen den 14 september tog han sitt sista ande tag. 13.33 va tiden då hjärtat inte orkade slå mer. Tiden då hela världen stanna. Tiden då hela familjen, släkten, vardagen förändrades. Ingenting är det samma längre med något. Att få säga hejdå till mina två hjältar, tryggheter har fått mig att gå på en väg jag inte hittar ut från. Men jag visa aldrig riktigt min sorg. Jag hade en röst i mitt huvud som sa att jag var tvungen att vara stark. Jag grät när jag var ensam och gjorde allt för att ingen skulle förstå. Jag sov inte på hur många nätter som helst för hade sådana mardrömmar som gjord att jag inte vågade somna. Men att inte visa min sorg och inte riktigt fått sörja har idag bitit mig i röven. Orsaken till att jag inte vågar sörja var för att jag hade ju "bara" förlorat min morfar och farbror som mitt huvud sa medans mamma hade förlorat sin pappa, min pappa sin bror och min bror sin farbror och materialare, han som alltid stod där i båset och peppa Stoffe vid varje match. Jag kunde inte lägga min sorg på deras axlar också. Även att jag visste att de egentligen ville det. För Jah stod inte ut med att berätta hur jag mådde och mina problem när jag såg att mamma grät, pappa grät och min bror spela inte hockey. Jag trodde att det skulle bli ännu värre om jag kom och grät osv. Men nu 7 månader senare så mår jag sämre än någonsin. Jag bryter i hop hela tiden. Jag orkar inte vara stark längre och hålla allt inne. Det är knappt att jag orkar med vardagen och jobbet. Jag har kommit på en väg som jag inte hittar ut ur. Jag vet inte om jag ska gå höger, vänster, rakt fram eller bara springa tillbaka. Jag vill vara stark och klara allt men jag gör inte det längre. Jag lever i en sorg jag inte riktigt vågat ta tag i helt. Jag lossas att jag mår bra för det finns de som har det värre. Jag måste försöka ta tag i mitt liv och börja bearbeta detta om jag en dag ska kunna göra mina änglar stolta där uppe.