När hjärtat hoppar till!
Ja då vad det dags igen! Andra programmet av cancergalan sen vi fick beskeden vi aldrig ville ha! Att ha en bästa kompis som vet att hon en dag kommer att förlora kampen mot denna sjukdom och samtidigt ha en svärmor som fortsätter att kämpa in i det sista mot att besegra den och samtidigt kolla på denna gala känns nästan som omöjligt för mig!
Det är en gala jag alltid har kollat på och blivit inspirerad av de starka människorna som har förlorat men också vunnit kampen. Men förra året bestämde jag mig för att se programmet, jag trodde aldrig att det skulle vara så svårt och jobbigt som det va:( Man kan säga att jag grät genom hela programmet och bröt ihop totalt!
Även i år vill jag se detta program, men vågar inte. För smärtan jag känner i mitt bröst och ja i stort sätt hela kroppen gör så ont, jag har väl inte riktigt bearbetat detta eller kommit vidare. Innerst inne sitter jag kvar på ruta ett, medan alla andra tror att jag är stark och har klarat att hantera detta i mitt liv och min vardag! Men jag är långt därifrån.
Jag är den personen som håller allt inom mig. Personen som alltid se glad och stark ut! Vilket jag även gör, men innerst inne så är jag helt förstörd! Jag är personen som tänker mer på människorna som jag har runt om mig och som jag älskar än vad jag tänker på mig själv. Tankarna o huvudet säger alltid att jag ska hålla allt inne och gråta i min ensamhet för jag vill inte att de ska tänka på att jag mår dåligt när de har det värre.!
Men även detta år har jag bestämt mig för att se denna gala! För att försöka förstå, försöka bearbeta det jag för ett år sedan börja med!
Tillsammans kan vi besegra cancern!!!
Lite mer än 1 år!
Det är väl dags att börja skriva av mig lite. Har inte så många vänner att dela med mig av detta!
För lite mer än ett år sedan fick jag reda på att en av min bästa vänner hade fått bröstcancer, som en månad efter visa sig ha spridit till bla skelettet, som leder till att hon aldrig mer kommer att bli frisk från denna skit sjukdom!
Att veta att att man en dag kommer att förlora en av sina närmsta vänner ta på en hårt! Hon är mon kusins fru, mamma till två av mina älskade kusinbarn och som sagt min bästa vän.
Att försöka acceptera detta har varit väldigt svårt för mig. Eftersom jag inte har haft några direkt riktiga vänner så blev detta extra jobbigt. Att inte ha någon annan att prata med om detta för det bara ännu svårare.
för samtidigt som jag ska Försöka acceptera detta så ska jag finnas där för henne och hennes familj, alltid ställa upp när man kan och så måste jag även ställa upp och finnas där för min pojkvän vars mamma har fått cancer och inte direkt mått så bra. Sedan har jag själv varit sjuk väldigt mycket och inte kunnat ta mig till gymet och tränat tar ännuer kol på mig. Jag har inte kunnat träna och det är som terapi för mig att träna, att få komma bort och bara släppa alla tankar för ett tag!
Men nu ser mitt liv ut så hör! En vardag med ständig ångest, sorg, smärta, mm. Med det är bara att fortsätta kämpa, för det finnS de som har det värre än mig! Jag ska försöka leva mitt liv så bra som möjligt för alla de människor jag älskar.
Det säga läker alla sår! Det kanske är rätt på ett sätt, men det finns alltid ärr kvar!
