Det är väl dags att börja skriva av mig lite. Har inte så många vänner att dela med mig av detta! 

 

För lite mer än ett år sedan fick jag reda på att en av min bästa vänner hade fått bröstcancer, som en månad efter visa sig ha spridit till bla skelettet, som leder till att hon aldrig mer kommer att bli frisk från denna skit sjukdom! 

 

Att veta att att man en dag kommer att förlora en av sina närmsta vänner ta på en hårt! Hon är mon kusins fru, mamma till två av mina älskade kusinbarn och som sagt min bästa vän.  

 

Att försöka acceptera detta har varit väldigt svårt för mig. Eftersom jag inte har haft några direkt riktiga vänner så blev detta extra jobbigt. Att inte ha någon annan att prata med om detta för det bara ännu svårare. 

 

för samtidigt som jag ska Försöka acceptera detta så ska jag finnas där för henne och hennes familj, alltid ställa upp när man kan och så måste jag även ställa upp och finnas där för min pojkvän vars mamma har fått cancer och inte direkt mått så bra. Sedan har jag själv varit sjuk väldigt mycket och inte kunnat ta mig till gymet och tränat tar ännuer kol på mig. Jag har inte kunnat träna och det är som terapi för mig att träna, att få komma bort och bara släppa alla tankar för ett tag! 

 

Men nu ser mitt liv ut så hör! En vardag med ständig ångest, sorg, smärta, mm. Med det är bara att fortsätta kämpa, för det finnS de som har det värre än mig! Jag ska försöka leva mitt liv så bra som möjligt för alla de människor jag älskar. 

 

Det säga läker alla sår! Det kanske är rätt på ett sätt, men det finns alltid ärr kvar!